tisdag 20 mars 2012

Ett år senare - dag 365/365


Och så var man klar. Dagen jag trodde var långt borta har anlänt, och jag har spenderat förmiddagen med att preppa inför sista bilden. Känns så himla bra just nu, att jag vara klar och inse att man lyckades fota varenda dag i ett helt år.

Varje dag i ett helt år har jag gått runt och tänkt på vad dagens bild ska bli. Ibland har det bara följt mottot "ingen ångest, bara kul" - speciellt de dagar jag satt hemma och gjorde ca ingenting, men ibland har det varit så otroligt roligt att det rent av varit jobbigt att välja bort bilder bara för att "man redan har en bild för idag".

Det har, under hela året, bara funnits två olika typer av jobbiga stunder; den ena var när jag inte kunde hitta någon bra bild och kände mig allmänt tom på kreativitet, och den andra var när jag kände att jag hade tagit för många "bra" bilder som jag ville använda (som slutade med att jag efter många om och men valde en och försökte glömma bort att de andra existerade - en process som var mycket plågsam).

Dag 20/365 skapade jag mitt 365 album på facebook, responsen var minst sagt oväntat. Kommentarerna bara flög in - släktingar, vänner och gamla bekanta man inte hört ifrån på länge skrev kommentarer om bilderna som fick mig att bli helt röd i ansiktet. Samtidigt fick det mig att vilja prestera ännu mer och när folk började skicka meddelanden där de frågade om kameratips och annat blev jag så rörd att jag inte visste vad jag skulle göra. Ett litet tag senare fick jag också meddelanden från folk där de berättade att de hade blivit så inspirerade av mina bilder att de själva började ett 365 fotorprojekt, vilket var sjukt eftersom jag aldrig tidigare hade hört att mina bilder lyckats inspirera någon så mycket.

I början av våren, efter många om och men, så bestämde jag mig för att köpa en Canon AV-1 från tradera som jag suttit och dreglat framför i timmar. Jag ringde Daniel och bad honom hjälpa mig vinna auktionen. Någon gång mellan 01:00-02:00 på natten vann jag kameran och började hoppa upp och ner av glädje i huset. Mamma trodde jag var galen. Det jag inte visste då var att det lilla beslutet, som kostade mig typ 200kr, skulle komma att bli ett av mina bästa beslut någonsin. När jag hade framkallat mina första rullar film satt jag på tunnelbanan och kollade igenom papperskopiorna i extas. Tydligen log jag så mycket att de gamla damerna framför mig till slut frågade "Ursäkta, vi måste bara få veta vad det är du kollar på - du verkar så glad!" vilket slutade med att jag delade med mig av mina första bilder till två främlingar som var fashinerade över att "ungdomar fortfarande håller på med sånt nuförtiden."

I mitt första filminlägg, I mina händer finns liv, skrev jag:
Och jag insåg i det ögonblicket att det jag hade i händerna, de bilder jag hade skapat med min analoga kamera, var något otroligt. Det var något speciellt, i alla fall för mig. Bilderna innehöll något "verkligt", något man kunde ta på, känna och nästan...uppleva. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna återgå helt till digitalt. Analog-fotografering har öppnat ett utrymme i mitt hjärta som jag inte kommer kunna stänga.

And boy was I right! Ända sen dess har jag inte kunnat sluta med film. Och nu, flera månader senare, har jag lyckats införskaffa flera superballa analoga kameror - däribland min drömkamera: Hasselblad 503CW. Den dagen asså...mina händer skakade av lycka när jag gick ut från affären...Mitt rum har fyllts av kamerarelaterade prylar och min vägg håller sakta men säkert på att täckas av Impossible Project och gamla Polaroidbilder. Däremot så tror jag att den kunskap som jag fått av att fotografera film som jag värdesätter mest är kunskapen/tänkandet att sakta ner när jag fotograferar och verkligen tänka efter. Att jag senare skulle hamna på Flickrs "Explore" med en av mina bilder, eller vinna en av Impossible Projects tävlingar, var...out-of-this-world...

Nu när jag kollar igenom mitt album så tänker jag på att det känns som igår jag stod framför spegeln i vår hall och tog första bilden, igår som vi var i Iran och hälsade på alla släktingar, igår som jag köpte min första rulle film, igår som hela projektet började och slutade. För det känns på ett sätt verkligen som jag har fotat för det här projektet hela mitt liv, samtidigt som jag upplever att det inte var mer än 24 timmar sen jag började.

Samtidigt inser jag hur mycket jag utvecklats som fotograf - och ärligt talat är det vissa gånger lite läskigt hur tydligt min stil har ändrats...och det känns lite som jag börjat hitta en stil som jag trivs med och som verkligen är min egen. Bilderna börjar få en "djupare" mening och vissa av bilderna jag lyckats ta är jag faktiskt riktigt riktigt riktigt stolt över.

Så vad händer nu med fotograferingen? Jag kommer fortsätta att ha med mig kameran varje dag, men kommer istället bara välja att fota när jag verkligen känner att jag vill ta en bild. Det kommer bli färre bilder, med högre kvalité!

Det har varit ett otroligt roligt år, inte minst utmanande. Slutsatsen är väl att man kan få ut så otroligt mycket om man verkligen pressar sig själv att hitta något varje dag. Fattar fortfarande inte att jag inte kommer behöva fota något imorgon, det känns helt surrealistiskt...vad gjorde jag innan projektet?! Lite synd att man måste sluta trakassera sina vänner däremot, det kommer jag sakna...meheh.

Men men, jag är otroligt stolt över att jag klarade det! Nu kan jag blicka tillbaka och se vad jag gjorde varenda dag, men framförallt kan jag nu skriva det jag väntat på så länge:

Day 365/365 - The end of a journey

Foto: Arad Hosseini
Nikon D90

2 kommentarer:

  1. Jag sitter är på nån sorts 10 min trial version för en grej som tar bort kinacensuren och ville bara säga: väldigt, väldigt bra skrivet inlägg. Hur lång tid tog det?

    /Farling

    SvaraRadera